Kan inte öppna mitt hjärta!

Har fått frågan vad jag tycker om den asylpolitik vi har haft hittills innan regeringen insåg att även Sverige har ett stopp.

Om jag tycker att vi ska gå tillbaka till den generösa asylpolitiken vi har haft.

Svaret är nej.

För när en utsatt grupp gör så att andra utsatta grupper drabbas först så kan jag inte ha ett öppet hjärta.

Jag kan inte öppna mitt hjärta för en mer generös asylpolitik när människor med funktionsnedsättningar återigen ses som andra klassens medborgare, precis som förr i tiden.
Jag kan inte stå och se på att barn med funktionsnedsättningar kommer få ett helvete i skolan då man inte har råd att ge dessa barn resurserna de behöver.

Eller där skolor för funktionshindrade eller korttidsboenden stängs igen för att omvandlas till asylboenden.

Jag säger nej till en mer generös asylpolitik när rullstolsbundna barn och vuxna inte kommer ha tillgång till ledsagare lika många timmar eller kunna ta sig till skolan eller sina aktiviteter då taxiresorna dras in.

Jag ställer mig inte bakom en generös asylpolitik när våra äldre blir bortglömda eller får färre hemtjänsttimmar och där hemtjänsten knappt hinner ta rast mellan alla sina patienter.

När de som bor ute i förorten kommer få det ännu värre och fler utanförskapsområden kommer bildas.

Säger också nej till en generösare asylpolitik då vi inte ens kan ge drägliga sovplatser till dem som kommer nu.
Där man tränger ihop ett stort antal i en liten lokal, så att sjukdomar sprider sig snabbt.

När de inte ens kan känna en trygghet på grund av bråken som uppstår när människor med olika trosuppfattningar samlas under samma tak.
När asylsökarna inte kan känna sig trygga då trångsynta idioter eller besvikna människor lägger sin ilska på dem.

Så jag med funktionsnedsättningar kan inte öppna mitt hjärta för en mer generös asylpolitik.

 

Annonser

Mina minnen och upplevelser från Skoltiden

Mina minnen sköljer över mig och jag minns glädjen, ivern, nervositeten och hur spänd man var på att kliva in i sitt klassrum för första gången.
Man satt som ett litet ljus och lyssnade noga efter att få höra sitt namn ropas upp så att man kunde räcka upp handen och samtidigt svara ja.

Hur man stolt tog emot sina första skolböcker som man skulle ta med sig hem  för att slå in i ett fint omslagspapper.
Som man sen skulle lägga tillbaka ner i bänken så prydligt man bara kunde.
Ja man var stolt och glad och man sög åt sig av alla kunskaper man fick.
Man lärde sig med glädje att läsa, räkna (nå ja) och skriva.

De första sex åren gick bra för mig då det var så otroligt strukturerat.
Man hade sin bänk och sitt klassrum.
Allt var där det var och man behövde aldrig byta klassrum när man hade ett annat ämne, utan läraren/lärarinnan kom till oss.
Vi var små klasser, inte fler än 15 stycken och alla fick jobba i sin egen takt.
Skolan var rolig i min mening.

Visst jag kunde sväva bort i tankar, kunde börja dagdrömma men min lärarinna som hette Carina de tre första åren lyckades alltid ta mig tillbaka till verkligheten.

Fyran till sexan gick lika bra som de första tre åren.

Sen kom högstadiet och det var där skolgången började gå helt åt skogen för mig.
Strukturen man hade i låg och mellanstadiet försvann.
Klasserna blev större och helt plötsligt så skulle man ha sitt eget skåp.
Man skulle byta klassrum och lärare för varje nytt ämne och mellan varje lektion skulle man gå till sitt skåp, stoppa undan läseboken för att ta ut en ny för att sen gå till nästa lektion.

På lektionerna skulle man hinna fram till en viss del i boken, man tog ingen hänsyn till dem som halkade efter.
Matten för mig blev ett rent helvete.
De enda som gällde var de som var snabba på huvudräkning och som var bra på att förklara hur de kom fram till svaren.
Vi andra, ja oss la man inte ner så mycket energi på.

Så jag började skolka.
Skolan hade förlorat sin charm, ingenting var roligt längre och man kände sig så otroligt misslyckad.
Varför kunde inte jag klara mig lika bra som de andra?
Varför klarade inte jag av att sitta still och hänga med på samma sätt?

Fick anpassad studiegång.
Skulle gå i skolan två dagar i veckan och praktisera tre dagar i veckan på en teater.
Det gick väl bra i början då det var spännande men till slut så slutade jag att gå till min praktikplats.

Efter det blev det ett år på IV i Bredäng.
Det gick otroligt bra då det fanns den struktur som jag behövde.
IV:t hade en inriktning på teater, musik och dans och tack vare dessa tre ämnen så gick det bra för mig.
Man hade hittat tre av mina intressen.
Läste upp ämnen som engelska/svenska och matte och lärarna jag hade är jag evigt tacksam mot.
Hur mycket jag och de jag gick med strulade till det så gav lärarna aldrig upp.

Så kom gymnasiet, med hjälp av IV:t så kom jag in i teaterlinjen i Hässelby.
Men där gick det åt skogen igen.
Strukturen försvann igen och jag skolkade största delen av skolan.
Gick på lektionerna som jag gillade vilket var Svenska, Engelska, Historia och Musik.

I början när mina lärare såg mig sitta i uppehållsrummet så försökte de få mig med till klassrummet men till slut gav de upp och tittade inte ens på mig när de gick förbi.
Om jag gick på lektionerna så slutade det alltid med att jag gick där ifrån, rastlösheten rev i min kropp och när jag inte klarade av att koncentrera mig och tappade tråden så klarade jag inte av att stanna kvar.

Besvikelsen över att jag inte klarade av att hänga med kom tillbaka.
Att veta att lärarna tyckte att man var besvärlig och antagligen oduglig gjorde  inte att ens självkänsla blev bättre.

Hade jag vetat då att jag hade mina diagnoser Autismliknande tillstånd och ADD så hade det säkert varit helt annorlunda, kanske hade lärarna haft en förståelse för varför jag agerade som jag gjorde?

Nu visste jag inte om att jag hade funktionsnedsättningar och det gjorde att min skolgång från högstadiet och hela gymnasiet var ett rent helvete.
Ett helvete där jag kände mig misslyckad och oförstådd och oduglig.
Där jag utan struktur försvann bort i andra tankar, där koncentrationen tröt och rastlösheten tog över min kropp.

Ett helvete där jag var utan någon i min närhet som kunde fånga upp mig när jag var på väg bort och leda in mig på rätt väg igen och som med stöttning och kunskap kunde ta fram allt det positiva som kommer med mina funktionsnedsättningar.
Där jag utan någon i min närhet kunde hjälpa mig att se till att min självkänsla kunde gro och mina tvivel över mig själv försvann och där jag kunde känna att jag duger även om jag har svårigheter som kan sätta käppar i hjulet.

Anledningen till att jag skriver det här är för att allt fler kommuner drar in eller tar bort skolstöd helt och hållet och hänvisar sen till lagarna som våra politiker tar fram.
Genom att ta bort eller dra in på dessa skolstöd så gör man det svårare för oss med funktionsnedsättningar att klara oss.

Vi är redan utsatta som det är redan, då vi har våra svårigheter.
Vi är redan utsatta, då vi känner oss misslyckade och odugliga.
Då vi inte fungerar som barn som inte har diagnoser.
Genom att ta bort skolstöden så kommer vi inte bara få svårt att klara oss i skolan (om vi nu kommer klara oss överhuvudtaget) utan vi blir också utanför samhället. 

Jag hoppas att genom min historia kunna få folk att få mer kunskap över vad man gör genom att ta bort skolstöd för oss med funktionsnedsättningar och få våra politiker att bli mer humana.

/Rikemansgetto


Det gör fortfarande ont.

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen.
När man inte har tillgång till en dator så blir det så.
Men nu är jag back on track.

Läste mitt sista inlägg och känner hur smärtan och ångesten jag kände den kvällen kommer tillbaka.
Jag har inte fått någon hjälp även om jag bad om den.
Ringde till ett team som finns här i Stockholm.
Ett akutteam men varje gång jag ringde så gick det fram signaler för att sen gå över till en inspelad röst som sa.

Det är många som ringer nu var god och försök senare.

Samma sak alla tre dagar jag ringde, så till slut gav jag upp.
Tyvärr är det så här det ser ut med psykvården i Sverige.

Det är svårt att få den hjälpen man behöver.
Så nu går jag som jag alltid har gjort, med ett leende på läpparna och låtsas att jag är starkare än vad jag är.
När jag egentligen bara vill bort från allt.

För det vill jag fortfarande.

Vet inte riktigt vad jag ska göra för jag vet ju att en utsträckt hand inte hjälper och en börda vill jag ju absolut inte vara.

Vi får se vad som händer.
Får börja med att ta mig genom natten för det är då det är värst.

 


Depressionen kunde ha tagit mitt liv

Robin Williams är död.

Ja jag vet, han har varit död i några dagar så nyheten är inte ny.

Men jag börjar inlägget med den tragedin för att nu berätta min historia.

För några månader sen försökte jag ta mitt eget liv.

För några månader så tog jag steget och svalde en massa sömntabletter.

För några månader tog depressionen och ångesten över totalt och jag tog det steg jag hade sagt att jag aldrig skulle ta.

Mitt i mitt omtöcknade tillstånd så skrev jag på facebook.
En av mina vänner ringde polisen som i sin tur kallade på ambulans.

Efter det följde dom mest ångestfyllda timmarna i mitt liv.
Sömntabletterna jag tog för att komma undan min depression och min ångest gav mig ironiskt nog mer ångest.

Det går inte riktigt att förklara min depression så att människor som aldrig har haft det ska förstå.
Kan inte heller förklara varför jag trots alla människor jag har i mitt liv, mina vänner och min familj känner att jag inte har något att leva för.

För jag har fortfarande självmordstankar och ångest.
Tankarna finns där varje dag.
Dom är som starkast på kvällarna och nätterna.

Och mitt i allt det här.
Det värsta är att jag har inte berättat för min familj och min släkt.
Dom vet inte om mitt självmordsförsök.
Jag har inte styrkan att berätta för dom.

För hur berättar man att deras kärlek till en inte räcker till?
Att man bär på ett mörker som äter upp en inifrån.

Att jag skriver om det är ett stort steg.
Förhoppningsvis kan jag nå fram till några där ute.
Eller så måste jag få ur mig allt.


Jag borde hata er män!!

Män!!

Jag borde egentligen hata er, borde 

egentligen avsky den blotta åsynen av er.

 

Varför?

För att ni tillhör det släkte som har utsatt mig för sexuella trackasserier, för sexuellt utnyttjande och även våldtäkt. 

Jag borde stå och skrika mig hes efter att en mansskatt ska införas, för alla män är ju djur.

Nej!!

Jag tror inte på kollektiv bestraffning och jag vet även fast jag har upplevt och blivit utsatt för sexuellt våld att alla män är inte våldsbenägna monster.

Jag tänker inte beskylla alla män för vad några ruttna individer inom det manliga släktet har utsatt mig för.

Jag vill inte att alla Sveriges män ska få betala för något de inte har gjort, jag ser inte vitsen med att skuldbelägga oskyldiga vilket man gör genom att införa mansskatt.

Vill man stoppa våldet mot oss kvinnor så är det hos våra barn vi måste börja, det är där framtiden ligger. Och vi kvinnor måste sluta se oss som det svaga könet, sluta se oss som offer.

För det har jag gjort, jag ser mig inte längre som ett offer trots allt jag har upplevt och blivit utsatt för.


Min svenskhet räknades inte.

Jag är en tjej född 1983 i centrala Stockholm, mina första 17 år spenderades på Kungsholmen. Flyttade där efter till Älvsjö.

Två områden man inte förknippar med förorten helt enkelt.

Började vilket fall som helst umgås med folk från förorten och ja några av mina bästa år var när jag hängde där. 

Men det var också där jag fick se och höra hur dem jag hängde med kallade svenskar för svennehoror, svennefittor, svennebögar och så vidare. När jag påpekade att jag som svensk själv tog illa upp så fick jag som svar att man såg mig inte som svensk, jag räknades inte som svensk.

En del av min identitet hade helt enkelt räknas bort. Min svenska sida fanns inte. Idag när jag tänker tillbaka på det så dyker vissa frågor upp? 

Hur kommer det sig att jag inte sågs som svensk? Skulle jag ta det som en komplimang att man inte såg mig som svensk, skulle jag själv tycka att min svenskhet var något fult? Eller överanalyserar jag händelserna nu när jag tänker tillbaka på dem?

Är det så här många andra svenska ungdomar känner det? Att de överanalyserar sina upplevelser och sina erfarenheter?

Eller är det så att vi intalar oss att vi överanalyserar då man både läser och hör att svenskar kan inte bli utsatta för rasism.

Vad än svaret är på den frågan så vet jag åtminstone att min svenskhet fanns inte när jag hängde ute i förorten.


Ska du få hjälp så får du inte vara socialt begåvad!!

Jag har två diagnoser som gör att jag har vissa svårigheter (ADD och Autismliknande tillstånd)
Svårigheter som gör att jag behöver hjälp i min vardag.
Hjälp för att strukturera upp i min lägenhet bl.a.

Sen har jag ingen startknapp som fungerar utan jag ser saker som måste göras men kommer inte igång att göra dem.
Detta leder till att jag inte har förmågan att jobba då det är en sak som krävs i jobb.
Att komma igång med saker, att ha den där startknappen.

Jag har också svårt att koncentrera mig om det är saker jag finner ointressant och det gör att jag helt plötsligt glider iväg i andra tankar.
Uppmärksamheten finns inte där helt enkelt.

Det här leder också till att motivationen för saker och ting är väldigt liten.
Den finns där i början för att sen efter nyhetens behag som ett löv under hösten dala ner mot marken.
Då krävs det en stor förändring för att ens lyckas fånga min motivation igen.

Så som ni förstår är det svårt för en person som jag att jobba då dessa egenskaper hos mig är icke fungerande.

Men då kommer vi fram till vad själva rubriken handlar om.
Jag är alldeles för socialt begåvad.
Hur kan det vara en dålig sak kanske ni undrar?

Jo för är man socialt begåvad, kan man tala för sig och kan man uttrycka sig väl så tas inte ens svårigheter på allt för stort allvar.
För inte kan en person som är så intelligent och bevandrad i det sociala ha svårigheter?

Fördomarna för hur folk med diagnoser borde agera sätter in.
Folk med funktionsnedsättningar ska inte fungera socialt.
Det ska synas att människan har en funktionsnedsättning.

Man ska helst vara missanpassad i alla lägen helt enkelt.
Mumla när man pratar och inte kunna kolla folk i ögonen.
Man ska verka förvirrad av situationen och helst av allt vara korkad.

Men det där är inte jag.
Jag kan diskutera, jag kan förklara med ord hur jag mår och vad jag känner.
Och vad värre är, jag kan ifrågasätta saker jag finner är fel eller obekväma.

Allt det här gör att jag är som i en gråskala, jag sitter mellan stolarna.
För enligt försäkringskassan är jag ”frisk” nog att kunna arbeta.
Åh enligt arbetsförmedlingen så är jag inte det.

Så jag måste från och med nu börja spela något jag inte är.
Jag måste se till att vara allt det där som folk tror att alla med funktionsnedsättningar är.
Ju svårare det är att förstå mig desto snabbare kommer jag att få hjälp.

Vilken jävla värld man lever i.

Det här gäller förresten alla psykiska diagnoser och inte bara funktionsnedsättningar.
Så länge man kan tala för sig så tas man aldrig på allvar.