Min svenskhet räknades inte.

Jag är en tjej född 1983 i centrala Stockholm, mina första 17 år spenderades på Kungsholmen. Flyttade där efter till Älvsjö.

Två områden man inte förknippar med förorten helt enkelt.

Började vilket fall som helst umgås med folk från förorten och ja några av mina bästa år var när jag hängde där. 

Men det var också där jag fick se och höra hur dem jag hängde med kallade svenskar för svennehoror, svennefittor, svennebögar och så vidare. När jag påpekade att jag som svensk själv tog illa upp så fick jag som svar att man såg mig inte som svensk, jag räknades inte som svensk.

En del av min identitet hade helt enkelt räknas bort. Min svenska sida fanns inte. Idag när jag tänker tillbaka på det så dyker vissa frågor upp? 

Hur kommer det sig att jag inte sågs som svensk? Skulle jag ta det som en komplimang att man inte såg mig som svensk, skulle jag själv tycka att min svenskhet var något fult? Eller överanalyserar jag händelserna nu när jag tänker tillbaka på dem?

Är det så här många andra svenska ungdomar känner det? Att de överanalyserar sina upplevelser och sina erfarenheter?

Eller är det så att vi intalar oss att vi överanalyserar då man både läser och hör att svenskar kan inte bli utsatta för rasism.

Vad än svaret är på den frågan så vet jag åtminstone att min svenskhet fanns inte när jag hängde ute i förorten.